en hyllning ni inte skall förstå

man hittar en likhet och känner väldigt igen sig
men det kan man ju inte säga, vilket högmod.

men till och med väder är vackert och kanske inte djupt men
kan vara mycket vackert
klätt i orden som var utvalda

dem tar jag ju inte med här
det förstår man ju

och plötsligt klibbar inte linserna längre
vad kan det vara
när jag skriver stjäl inte skärmen tårvätska

egentligen är allt detta bara
en halvt medveten gallring
av tankarna

så ser man
lite av min själ

lärande

Att lära sig saker handlar om att plötsligt förstå något man alltid förstått, men på ett nytt sätt.

/Doris Lessing

att tala

språk jag skulle vilja kunna:

• italienska
• tyska
• arabiska
• franska  (såklart)

dagbok: kväll

lyssnar på djupsinniga göteborgska röster. det är bara väldigt behagligt. jag känner mig så hemma med dialekten, den känns som "min" även om jag inte har den i mig.
men mer och mer känner jag att jag älskar staden och trivs i den, med den, under himlen utan sol.

teven flimrar med sina ljudlösa bilder. det är också behagligt. jag orkar inte ljudet men bilderna går bra. då behöver jag bara se när jag väljer det.

mina ord är så vanliga och små. korta. och torftiga. och ändå är de ord.
och de små orden, de utan större tanke bakom. de finns lika mycket som de stora.
och sådana små, kan försöka att rymma något mer.
fast nu vet jag att de inte gör det.
de kan inte.

en sommar emellan

jaha.
okej jag försöker lite här igen.
en liten aning av inspiration har väckts. men den väcker nästan mer prestationsovilja.
hursomhelst.
ibland undrar jag hur tyst det kan bli i en lägenhet. jättetyst.
jag gillar det.
bredvid mig står en guldbjörk och vajar försiktigt, som om den spelade med sina tusen fingrar till musiken i sina rötter.
oj, värst vad det blev poetiskt.
jag måste leta fram mitt språk. det bästa är när jag inte behöver tänka. orden vet vad de vill.
det kommer bli så igen.
detta var bara en nystart.
kanske ett citat kan lysa upp som min björk... det blir slutet på Edith Södergrans dikt, Landet som icke är:
"Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: jag är den du älskar och alltid skall älska."

tom mage

mmm.
jag jobbar SÅ intensivt inuti mitt huvud att det mesta annat blir lidande. mat, man, lägenhet, träffa folk...
jag bor i mitt huvud och det knakar det av lingvistisk aktivitet.
jag tror inte att jag någonsin har arbetat så helhjärtat med något på universitetet.
jag tror att det beror på att jag inte tror att jag kan det här riktigt. varje gång jag får en komplimang blir jag nästan förvånad.
men det tar livet att få fram ett resultat.
jag bor i mitt huvud.
förhoppningsvis kan jag komma ut på måndag.

yta

så fort man märker något tecken på likgiltighet och brist på entusiasm ska man se upp!
enda sättet att skydda sig från denna sjukdom är att inse att själen lider,
att den lider mycket när vi tvingar den att leva ytligt.

/Paulo Coelho

plugga

1. äta mat. förmodligen tacolådan.
2. diska.... eller? kanske inte.
3. sucka åt disken och stänga den icke existerande dörren till köket.
4. titta på krukväxterna.
5. titta på böckerna.
6. sätta sig vid böckerna.
7. läsa, kanske...
8. sätta på kaffe.
9. vänta på kaffet.
10. dricka kaffe med något sött till. glass? knäckflarn? chokladbit?
11. titta på böckerna.
12. kolla mailen, kanske svara på något?
13. sätta sig med böckerna och anteckningsblocket.
14. plugga.

complicated fellow

if He were a color, He'd be deep dark forest green
if He were a car, He'd be a long streched limousine with room for all of humanity inside
cuz He is so giving and He is so wise
if He were a number, He'd be five cuz He has such a brilliant mind
if He were an animal, He'd be an ass, cuz He's so stubborn sometimes
but if He were a song, He'd be a complicated melody, the comlicated fellow, He
- i almost can not sing it on key
but He means the world to me
if He were a building, He'd be a beautiful cathedral cuz He's so traditionally spiritual
if He were a dance, He'd be complicted like tha tango, exotic like a mango
but if He were a song, He'd be a complicated melody, the complicated fellow, He
- i almost can not sing it on key...

/India Arie

country roads

mitt fönster blickar bakåt i tiden och jag njuter en precis lagom varm kaffekopp med en skärva 70% choklad med pistageflagor.
den fysiska bilden utanför glaset är nakna, brungrå grenar mot en gråvit himmel och grå hus.
den mentala bilden bortanför glaset sträcker sig till en tid, jag saknar den, som jag aldrig sett. jag känner den i mig men det var före jag fanns till.
john denver pratar i bakgrunden och jag tänker att även om 70-talet var början på förfallet eller frigörelsen, beroende på hur man ser på saken, så var det så oskuldsfullt.
rösten av den döde mannen är så len och hövlig, lika lent som hans hår ser ut att vara.
hans stämma blir stämman från den förgångna tiden som jag aldrig sett, men ändå minns.

en pärla i ögat

det är kväll och eftersom det är mörkt fastän klockan inte är alltför mycket måste det vara sensommar. bilen svänger in på en stor asfalterad parkeringsplats framför en stor mataffär. vi har inte gott om tid. tio minuter tills affären stänger, eller kanske ännu mindre. luften är ljummen, himlen mörkblå. jag hoppar ur bilen med benen fulla av sprittande energi som det brukar vara hos nioåringar. hela familjen plus jag själv skyndar in i mataffären. mamman ger instruktioner. du hämtar mjölk, du tar brödet, ni två springer till frukten, jag tar frysdiskarna. vi tar emot uppdragen och pilar iväg längs gångarna på jakt efter rätt varor innan affären stänger. alla återsamlas vid kassorna och vi har väl dragit över med någon minut förmodligen. men vi hann! väl ute vid bilen med matkassarna inpackade gör vi paus, magarna kurrar. mamman plockar fram ett paket små citronmuffins pudrade med florsocker och ett paket mellanmjölk. varsågoda! i gatlyktans bleka ljus äter vi muffins och dricker mjölken direkt ur paketet. så primitivt och så härligt. en spontan och genuin gemenskap i sensommarkvällen. på marken intill bilen ligger ett krossat kassettband. det måste ha ramlat ur någon bil. plasten är sprucken och bandet är utdraget på asfalten. nioåriga ögon ser genast en möjlighet till lek. vi drar i bandet som lätt ger efter. jag visste inte att det fanns så många meter band inuti plastförpackningen. det mörkbruna, glatta bandet glänser i lampskenet. det blir en hel massa trassel av det. vi springer fram och tillbaka på det nästan tomma parkeringen med glittrande trassel flygande i vinden. långa, glänsande band bildar en ring runt händelsen och formar den till en glittrande mörkblå pärla med smak av citronmuffins och mjölk. en barndomspärla i ögonvrån.

täcket

det ringer.
och jag stänger av. 9 min.
det ringer.
och jag stänger av.
det ringer.
och jag stänger av.
det ringer inte.
efter mycket mer än 9 min. öppnar jag ögonen.
himlen är vit och tjock.
varför måste jag gå upp?
om hela Göteborg ligger under ett tjockt fluffigt duntäcke,
varför får inte jag ligga kvar under mitt?

ett hjärta av kött

en gång berättade en man att han hade haft ett hjärta som var förstenat.
det var hårt och känslolöst. det hade förhärdat sig mot allt.
tills en dag då Gud sträckte sina händer mot mannen.
han stack in sina händer i mannens bröst och fattade tag om hans kalla, stela hjärta.
Guds händer tryckte lätt på hjärtat och den hårda skorpan sprack så det knastrade.
händerna började knåda den brustna skorpan som sprack i allt mindre och mindre flagor så att hjärtat bit för bit mjukades upp.
det gjorde naturligtvis ont i hjärtat på mannen som hade hållit sig kall och stel så länge.
men efterhand som händerna arbetade och hjärtat värmdes upp kände mannen att nytt liv började spira.
hans hjärta började slå och känna.
på detta vis kunde mannen inte skydda sitt hjärta från angrepp, men han kunde känna.
han blev sårbar, men han levde.

Hes. 36:26

böjningsformerna av verbet: Nevar

nievo
nievas
nieva

nevamos
nevais
nievan

(nevar = snöa)

Vad jag har skrivit...

hur mycket kan man säga om väder?
och på något vis
även om det räknas till kallprat
så är man ju på något sätt ändå intresserad
av fenomenet, menar jag

en del människor,
och jag räknar mig dit,
upplever ofta att humöret styrs av vädret
vädrets makter
hur kan de
(makterna)
ha sådant inflytande
?
och samtidigt är frågan dum
det fattar väl varenda kotte,
varför

stämmer det idag då, kan man undra...
det är blåsigt och blötsnö
himlen är gråvit, allt ser ut att stå och frysa;
hus, träd, människor.
till och med spårvagnarna.

äsch, jag lämnar analysen
men jag ger utrymme åt en ständig längtan:
(sol, sol, sol, ljusgröna träd och sopade gator och trottoarer)

och solen och blå

inatt sådär strax före midnatt gick jag upp
och gjorde fyra ostmackor
och varm choklad
och läste en någon dag gammal kulturdel
sen tvättade jag bort det röda
nagellacket med aceton
hängde upp morgonrocken igen
den är egentligen ganska
för stor
sedan var det mycket skönare att lägga sig igen
min make sov redan

och nu
är vårljuset tänt
det väcker förväntan i mitt bröst
samtidigt ser det kallt ut i vinden
men igår var jag inomhus
hela dagen
så
idag ska jag gå ut
för uppgiften är färdig

ska bara måla naglarna igen

barfota

en natt låg jag och tänkte ut hur jag skulle beskriva en situation ifrån dåtiden som utspelade sig i ett tropiskt land. det handlade om två sidor av sömngränsen och i mitt liknande tillstånd lyckades jag sätta orden på plats. det var min sysselsättning när jag inte kunde sova. och berättelsen blev lyckad och lagom poetisk. sedan somnade jag.

ikigai

ett asiatiskt folk som har högst genomsnittligt livslängd i världen har ett ord för "det som får mig att gå upp på morgonen" - ikigai

man kanske kan likna det vid ett slags livskall. det man vet att man skall göra, det är för det man lever.
ikigai.

hans ansikte flammar och brinner
det brinner så starkt
att konturerna på mitt
börjar glöda

i natt

jag rullar genom staden och jag ser
i skenet av mörkret att
varje bil, varje snövall och cykelställ
är en gravsten
och bland dem rumlar spöken i höga klackar i korta kjolar
backslick och kavaj
och jag vet att de tror att de lever

den gamla världen

den gamla världen var vackrare.
den innan asfalt fanns.
och innan plasten hade fötts. ofta önskar jag att plasten aldrig hade fötts...
den gamla världen när naturen var självklar och oundviklig.
då när man inte kallade varje vinter för snökaos tre gånger i veckan.
den världen som inte kritiserade allt och inte var så där idiotiskt politisk korrekt.
den gamla världen som var byggd av trä och sten och ibland av metall. men bara sådan metall som en smed med sina färdigheter hade hamrat till vackra mönster.
den gamla världen när man sökte efter skönhet; inte provokation.
husen levde då och höjde sina huvuden i behag.
den gamla världen då man inte visste att man kunde vara lat.
all mat fanns inte i samma fula kartong utan fönster.
den gamla världen då man kunde vara artig och det var helt okej.
det var innan det var tufft att klippa sönder allting och sparka ned bara för att man ville visa sitt ogillande.
 
den gamla världen har jag aldrig levat i.
jag är barn av den förfallna världen.

som om det aldrig skulle sluta

jag känner att jag fångar upp en känsla som i en roman.
när man sitter i köket och ser ut genom fönstret.
snön rusar förbi, vinden för den. det går så fort att alla flingorna ser pyttiga ut. men nyss när det var lite lugnare såg jag att det också är stora flingor, som majsflingor.

man har en kopp rött te bredvid sig. det flyter några små teblad på ytan och smaken är frisk av citrus.

och det känns som att allt bara är och som om det aldrig skulle sluta.
det snöar ideligen, man tror nästan inte att det någonsin har gjort annat. och det är liksom tyst i själen. en behaglig tystnad.
kylskåpet andas bakom mig. långdragna suckar. klockan tickar sömnigt med långsamma sekunder.

grenarna på lönnen utanför vevar stelt i vinden, men lampan i taket hänger rakt och stilla. sådana skillnader. och det enda som skiljer är en glasskiva, ja två.

tvåtusenelva

vilka sinnesintryck skall man lyssna på? känslan över att ha gjort något som man är färdig med. känslan av att ha en mängd ofärdiga uppgifter framför sig. som skall avverkas inom en snar framtid. men om det är något nyttigt som livet har lärt mig så är det att ta en sak i taget, ett enda litet futtigt steg i taget om det går. och går det inte så måste man släppa allt och bara försöka ta det lilla steget. skriva ett ord. tänka en tanke. fokusera på ett moment. inte allt på en gång. då blir det kontraproduktivt.

och att inte få panik.

känna in det sköna och avklarade och sedan med fötterna nergrävda i jorden ta sig an nästa projekt, stor eller litet. för tas tag måste det.


och så måste man äta mat. även om det är ett måste. det har jag också lärt mig. annars fungerar inte maskineriet. det hade helt klart varit mer tidseffektivt om man inte behövde äta. således behövde man inte heller laga maten eller, bäst av allt, planera den.
men så är vi organiska varelser som behöver energi och helst sund sådan.
det har jag också lärt mig - att man måste äta.

så går jag in i det nya året. med livserfarenhet som tycks banal, men dock så viktig. livsviktig.
tag en sak i taget. andas. ät mat.