complicated fellow

if He were a color, He'd be deep dark forest green
if He were a car, He'd be a long streched limousine with room for all of humanity inside
cuz He is so giving and He is so wise
if He were a number, He'd be five cuz He has such a brilliant mind
if He were an animal, He'd be an ass, cuz He's so stubborn sometimes
but if He were a song, He'd be a complicated melody, the comlicated fellow, He
- i almost can not sing it on key
but He means the world to me
if He were a building, He'd be a beautiful cathedral cuz He's so traditionally spiritual
if He were a dance, He'd be complicted like tha tango, exotic like a mango
but if He were a song, He'd be a complicated melody, the complicated fellow, He
- i almost can not sing it on key...

/India Arie

country roads

mitt fönster blickar bakåt i tiden och jag njuter en precis lagom varm kaffekopp med en skärva 70% choklad med pistageflagor.
den fysiska bilden utanför glaset är nakna, brungrå grenar mot en gråvit himmel och grå hus.
den mentala bilden bortanför glaset sträcker sig till en tid, jag saknar den, som jag aldrig sett. jag känner den i mig men det var före jag fanns till.
john denver pratar i bakgrunden och jag tänker att även om 70-talet var början på förfallet eller frigörelsen, beroende på hur man ser på saken, så var det så oskuldsfullt.
rösten av den döde mannen är så len och hövlig, lika lent som hans hår ser ut att vara.
hans stämma blir stämman från den förgångna tiden som jag aldrig sett, men ändå minns.

en pärla i ögat

det är kväll och eftersom det är mörkt fastän klockan inte är alltför mycket måste det vara sensommar. bilen svänger in på en stor asfalterad parkeringsplats framför en stor mataffär. vi har inte gott om tid. tio minuter tills affären stänger, eller kanske ännu mindre. luften är ljummen, himlen mörkblå. jag hoppar ur bilen med benen fulla av sprittande energi som det brukar vara hos nioåringar. hela familjen plus jag själv skyndar in i mataffären. mamman ger instruktioner. du hämtar mjölk, du tar brödet, ni två springer till frukten, jag tar frysdiskarna. vi tar emot uppdragen och pilar iväg längs gångarna på jakt efter rätt varor innan affären stänger. alla återsamlas vid kassorna och vi har väl dragit över med någon minut förmodligen. men vi hann! väl ute vid bilen med matkassarna inpackade gör vi paus, magarna kurrar. mamman plockar fram ett paket små citronmuffins pudrade med florsocker och ett paket mellanmjölk. varsågoda! i gatlyktans bleka ljus äter vi muffins och dricker mjölken direkt ur paketet. så primitivt och så härligt. en spontan och genuin gemenskap i sensommarkvällen. på marken intill bilen ligger ett krossat kassettband. det måste ha ramlat ur någon bil. plasten är sprucken och bandet är utdraget på asfalten. nioåriga ögon ser genast en möjlighet till lek. vi drar i bandet som lätt ger efter. jag visste inte att det fanns så många meter band inuti plastförpackningen. det mörkbruna, glatta bandet glänser i lampskenet. det blir en hel massa trassel av det. vi springer fram och tillbaka på det nästan tomma parkeringen med glittrande trassel flygande i vinden. långa, glänsande band bildar en ring runt händelsen och formar den till en glittrande mörkblå pärla med smak av citronmuffins och mjölk. en barndomspärla i ögonvrån.

täcket

det ringer.
och jag stänger av. 9 min.
det ringer.
och jag stänger av.
det ringer.
och jag stänger av.
det ringer inte.
efter mycket mer än 9 min. öppnar jag ögonen.
himlen är vit och tjock.
varför måste jag gå upp?
om hela Göteborg ligger under ett tjockt fluffigt duntäcke,
varför får inte jag ligga kvar under mitt?