kronjuvelerna

när jag blir trött så slumrar jag några år i famnen på en svävande manet.

/Jesús

en hyllning ni inte skall förstå

man hittar en likhet och känner väldigt igen sig
men det kan man ju inte säga, vilket högmod.

men till och med väder är vackert och kanske inte djupt men
kan vara mycket vackert
klätt i orden som var utvalda

dem tar jag ju inte med här
det förstår man ju

och plötsligt klibbar inte linserna längre
vad kan det vara
när jag skriver stjäl inte skärmen tårvätska

egentligen är allt detta bara
en halvt medveten gallring
av tankarna

så ser man
lite av min själ

lärande

Att lära sig saker handlar om att plötsligt förstå något man alltid förstått, men på ett nytt sätt.

/Doris Lessing

att tala

språk jag skulle vilja kunna:

• italienska
• tyska
• arabiska
• franska  (såklart)

dagbok: kväll

lyssnar på djupsinniga göteborgska röster. det är bara väldigt behagligt. jag känner mig så hemma med dialekten, den känns som "min" även om jag inte har den i mig.
men mer och mer känner jag att jag älskar staden och trivs i den, med den, under himlen utan sol.

teven flimrar med sina ljudlösa bilder. det är också behagligt. jag orkar inte ljudet men bilderna går bra. då behöver jag bara se när jag väljer det.

mina ord är så vanliga och små. korta. och torftiga. och ändå är de ord.
och de små orden, de utan större tanke bakom. de finns lika mycket som de stora.
och sådana små, kan försöka att rymma något mer.
fast nu vet jag att de inte gör det.
de kan inte.

en sommar emellan

jaha.
okej jag försöker lite här igen.
en liten aning av inspiration har väckts. men den väcker nästan mer prestationsovilja.
hursomhelst.
ibland undrar jag hur tyst det kan bli i en lägenhet. jättetyst.
jag gillar det.
bredvid mig står en guldbjörk och vajar försiktigt, som om den spelade med sina tusen fingrar till musiken i sina rötter.
oj, värst vad det blev poetiskt.
jag måste leta fram mitt språk. det bästa är när jag inte behöver tänka. orden vet vad de vill.
det kommer bli så igen.
detta var bara en nystart.
kanske ett citat kan lysa upp som min björk... det blir slutet på Edith Södergrans dikt, Landet som icke är:
"Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: jag är den du älskar och alltid skall älska."

tom mage

mmm.
jag jobbar SÅ intensivt inuti mitt huvud att det mesta annat blir lidande. mat, man, lägenhet, träffa folk...
jag bor i mitt huvud och det knakar det av lingvistisk aktivitet.
jag tror inte att jag någonsin har arbetat så helhjärtat med något på universitetet.
jag tror att det beror på att jag inte tror att jag kan det här riktigt. varje gång jag får en komplimang blir jag nästan förvånad.
men det tar livet att få fram ett resultat.
jag bor i mitt huvud.
förhoppningsvis kan jag komma ut på måndag.