barfota

en natt låg jag och tänkte ut hur jag skulle beskriva en situation ifrån dåtiden som utspelade sig i ett tropiskt land. det handlade om två sidor av sömngränsen och i mitt liknande tillstånd lyckades jag sätta orden på plats. det var min sysselsättning när jag inte kunde sova. och berättelsen blev lyckad och lagom poetisk. sedan somnade jag.

ikigai

ett asiatiskt folk som har högst genomsnittligt livslängd i världen har ett ord för "det som får mig att gå upp på morgonen" - ikigai

man kanske kan likna det vid ett slags livskall. det man vet att man skall göra, det är för det man lever.
ikigai.

hans ansikte flammar och brinner
det brinner så starkt
att konturerna på mitt
börjar glöda

i natt

jag rullar genom staden och jag ser
i skenet av mörkret att
varje bil, varje snövall och cykelställ
är en gravsten
och bland dem rumlar spöken i höga klackar i korta kjolar
backslick och kavaj
och jag vet att de tror att de lever

den gamla världen

den gamla världen var vackrare.
den innan asfalt fanns.
och innan plasten hade fötts. ofta önskar jag att plasten aldrig hade fötts...
den gamla världen när naturen var självklar och oundviklig.
då när man inte kallade varje vinter för snökaos tre gånger i veckan.
den världen som inte kritiserade allt och inte var så där idiotiskt politisk korrekt.
den gamla världen som var byggd av trä och sten och ibland av metall. men bara sådan metall som en smed med sina färdigheter hade hamrat till vackra mönster.
den gamla världen när man sökte efter skönhet; inte provokation.
husen levde då och höjde sina huvuden i behag.
den gamla världen då man inte visste att man kunde vara lat.
all mat fanns inte i samma fula kartong utan fönster.
den gamla världen då man kunde vara artig och det var helt okej.
det var innan det var tufft att klippa sönder allting och sparka ned bara för att man ville visa sitt ogillande.
 
den gamla världen har jag aldrig levat i.
jag är barn av den förfallna världen.

som om det aldrig skulle sluta

jag känner att jag fångar upp en känsla som i en roman.
när man sitter i köket och ser ut genom fönstret.
snön rusar förbi, vinden för den. det går så fort att alla flingorna ser pyttiga ut. men nyss när det var lite lugnare såg jag att det också är stora flingor, som majsflingor.

man har en kopp rött te bredvid sig. det flyter några små teblad på ytan och smaken är frisk av citrus.

och det känns som att allt bara är och som om det aldrig skulle sluta.
det snöar ideligen, man tror nästan inte att det någonsin har gjort annat. och det är liksom tyst i själen. en behaglig tystnad.
kylskåpet andas bakom mig. långdragna suckar. klockan tickar sömnigt med långsamma sekunder.

grenarna på lönnen utanför vevar stelt i vinden, men lampan i taket hänger rakt och stilla. sådana skillnader. och det enda som skiljer är en glasskiva, ja två.

tvåtusenelva

vilka sinnesintryck skall man lyssna på? känslan över att ha gjort något som man är färdig med. känslan av att ha en mängd ofärdiga uppgifter framför sig. som skall avverkas inom en snar framtid. men om det är något nyttigt som livet har lärt mig så är det att ta en sak i taget, ett enda litet futtigt steg i taget om det går. och går det inte så måste man släppa allt och bara försöka ta det lilla steget. skriva ett ord. tänka en tanke. fokusera på ett moment. inte allt på en gång. då blir det kontraproduktivt.

och att inte få panik.

känna in det sköna och avklarade och sedan med fötterna nergrävda i jorden ta sig an nästa projekt, stor eller litet. för tas tag måste det.


och så måste man äta mat. även om det är ett måste. det har jag också lärt mig. annars fungerar inte maskineriet. det hade helt klart varit mer tidseffektivt om man inte behövde äta. således behövde man inte heller laga maten eller, bäst av allt, planera den.
men så är vi organiska varelser som behöver energi och helst sund sådan.
det har jag också lärt mig - att man måste äta.

så går jag in i det nya året. med livserfarenhet som tycks banal, men dock så viktig. livsviktig.
tag en sak i taget. andas. ät mat.