jaha.
okej jag försöker lite här igen.
en liten aning av inspiration har väckts. men den väcker nästan mer prestationsovilja.
hursomhelst.
ibland undrar jag hur tyst det kan bli i en lägenhet. jättetyst.
jag gillar det.
bredvid mig står en guldbjörk och vajar försiktigt, som om den spelade med sina tusen fingrar till musiken i sina rötter.
oj, värst vad det blev poetiskt.
jag måste leta fram mitt språk. det bästa är när jag inte behöver tänka. orden vet vad de vill.
det kommer bli så igen.
detta var bara en nystart.
kanske ett citat kan lysa upp som min björk... det blir slutet på Edith Södergrans dikt, Landet som icke är:
"Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: jag är den du älskar och alltid skall älska."
