lyssnar på djupsinniga göteborgska röster. det är bara väldigt behagligt. jag känner mig så hemma med dialekten, den känns som "min" även om jag inte har den i mig.
men mer och mer känner jag att jag älskar staden och trivs i den, med den, under himlen utan sol.
teven flimrar med sina ljudlösa bilder. det är också behagligt. jag orkar inte ljudet men bilderna går bra. då behöver jag bara se när jag väljer det.
mina ord är så vanliga och små. korta. och torftiga. och ändå är de ord.
och de små orden, de utan större tanke bakom. de finns lika mycket som de stora.
och sådana små, kan försöka att rymma något mer.
fast nu vet jag att de inte gör det.
de kan inte.
Så fint!
SvaraRadera/Amilia